Bali

Hej kompisar, sitter för tillfället på Warung Coco, mitt vanliga hostel här i Kuta. Fjärde gången jag checkat in här nu! Tredje gången jag är på Bali, & kommer även stanna här några nätter efter Kambodja. Är här igen endast för att det är billigare för mig att stanna här på vägen.
 
Tänkte besöka min tatuerare idag, men tror jag skjuter upp det tills jag kommer om en par veckor. Kommer ju bli massa sol & bad nu med tjejerna i Kambodja, så är kanske bättre att jag fixar det före NZ. Är sjukt sugen på sushi, så ska snart gå & leta upp någon sushi restaurang.
 
Förövrigt mår jag sådär, deppig utan tvekan. Samtidigt som jag är sönder inombords för att ha lämnat Kingscote, så känner jag en aning lättnad. Jag ville inte uppleva tiden då vi faktiskt skulle börja känna av Rene's frånvaro. Han skulle ha kommit på middag till oss på nyårsdagen, & kört mig till flygfältet igår. Redan det var plågsamma påminnelser, så ja, det är väl samtidigt skönt att bara fly det. Håller nu på att plocka ihop bilder & klipp jag har av Rene, för att skicka till Shaunice som ska hålla tal på hans begravning. Absurt, ja det är väl det enda ordet som ens kommer i närheten av att beskriva situationen.
 
Vaknade i söndags efter att vi haft lite folk över för avskedsdrinkar. Blev inte så sent, & inte så mycket drickas vilket var skönt på söndagen. Josh kom över för att kramas hejdå, vi umgicks en stund & jag städade huset, sedan körde han mig till Ozone där vi kramades en sista gång. Saknar honom redan. Han är lätt en av dem som gjort min vistelse så jävla bra, & har nog stulit en liten del av hjärtat mitt! Chef kockade åt mig min sista måltid, & jag grät i telefonen till mamma, men när det kom till kritan då jag måste säga hejdå till Gareth, min älskade Shaunice & Vivian så klarade jag det hyfsat. Fick lägga lock på känslorna helt enkelt.
 
Gjorde förbannat ont, & jag har nog inte riktigt insett att jag lämnat mitt hem. För det är precis vad det är, my home away from home. Jag som alltid varit bombsäker på att jag aldrig skulle hitta ett ställe som skulle få mig att ge upp Ekenäs, fick plötsligt tankar på att bara lämna allt & stanna. Nej, det skulle inte hända, men det är första gången jag faktiskt haft en så stark vilja att bara... ge upp allt annat. 
 
Urdrag ur min dagbok:
 
''Hur gick det så här? Hur kunde jag från dag ett känna att det här är mitt hem, att jag plötsligt aldrig vill åka. Att fötterna som stått så stabilt på jorden plötsligt lättar. När hem inte längre känns som mitt enda hem. Att vinka av de människor som känns som min familj nu, när jag måste se dem en sista gång i ögonen & säga hejdå för att aldrig se dem igen?

& som satan så ont det gör. Det gör så fruktansvärt helvetiskt pissont i hela min kropp & själ & mitt sköra hjärta skriker efter nåd. Sluta bry dig så mycket, sluta förälska dig i platser & dessa fina människor. Men HUR ska jag kunna acceptera att det antagligen är sista gången vi ses?

Jag vill spy av illamåendet & jag vill dö av ångesten. Jag vill krama min själ & tejpa ihop mitt hjärta. Det finns inte någon jävla tröst överhuvudtaget.''

Man vill banka huvudet i väggen, lägga sig i fosterställning & gråta, skrika tills man inte får luft & man vill varna alla för att aldrig börja resa. För att det gör så satans ont att lämna. 

& så får jag påminna mig själv om att det ju just är det här som är det fina med resandet, att det får en att känna så starka känslor man aldrig trott man kunde känna. Privilegiet att ha fått bli så förälskad i så många platser, i så mycket fina människor, att man varit tvungen att tvinga sitt hjärta att växa & bli större, för man måste lämna så stora delar utav det på vägen. & det är sist & slutligen så jäkla fint.

 
 

 

1 Anonym:

skriven

Började nästan gråta själv när jag läste om hur du mår. Vill bara krama om dig. Du skall sörja och gråta för att kunna gå vidare och uppleva nya underbara saker på din fantastiska resa.
Kramar Ca

2 Pappa:

skriven

Med du och ditt hjärta Mimmi så blir det just sådär och precis som det ska va. Du bär med dig dina underbara vänner i ditt hjärta hela ditt liv och glömmer aldrig de fina och härliga upplevelser ni haft tillsammans. Du är priviligerad som fått uppleva alla de fina människorna. Allt det härliga för med sig ett oundvikligt farväl som bara är sååååå tufffft.
Puss sparvungen min...

Kommentera här: