mimmiamanda.blogg.se

Långt före jag ens hade bestämt mig för att åka just nu till Nya Zealand, så hade jag klart för mig att jag någongång skulle åka dit för att hoppa deras högsta bungy. Att det skulle hända så snart visste jag först för bara några månader sedan, då det spikades att jag & Chris skulle göra NZ tillsammans. 

 

Känslan av att stå där på platformen, 134 meter ovanför marken, var helt obeskrivlig. Du står där, redo att kasta dig störtande ner mot marken, när varenda cell i din kropp, varenda del av din hjärna, bara skriker att du tar livet av dig. Men så måste du bara lyssna på den där minimala delen av din skalle som påminner dig om att, näe, du kommer studsa tillbaka upp. Herregud. Av någon orsak så var jag inte särskilt nervös, mera förväntansfull. När jag väl stod där med tåspetsarna utstickande över kanten på platformen så fanns det nog inga gränser på hur mycket adrenalin som pumpade i min kropp. ''Are you ready?'' frågade killen bakom mig, ''FUCK NO'', fick han som svar. & så störtade jag neråt, utan något som helst motstånd. Jag trodde min kropp skulle explodera av adrenalinchocken! Gud så fantastiskt det var. Chris tänkte börja gråta när han kom upp för att han var så hög på adrenalin, haha! Helt sjukt.

 

Nevis Swing, världens största Canyon gunga, var så sjukt kul. Jag var dock mer nervös över gungan än över bungyhoppet. Med bungyn ser du bara folk falla över kanten medan du väntar, men du står inte & kolla över kanten hur de störtar ner mot marken. När du står & väntar på din tur vid gungan, så ser du allt! Jag tänkte faktiskt nästan fega ur, men förstås slutade det med att vi gjorde gungan på värsta tänkbara sättet: upp&ned, bakvänt, tillsammans. Det värsta med gungan tror jag var att du inte själv kunde påverka något. Killen stod där med knappen & lossade oss när vi minst anade det. Som ni ser i videon så skakar jag på huvudet vid ett skede, det är då han försöker tvinga mig att släppa loss båda händerna, & sa att om jag inte gör det så tänker han dra oss tillbaka in! Jag svarade att det kan han glömma, men släppte till slut handen samtidigt som han sa ''då drar jag er tillbaka in på platformen'', & mitt i meningen tryckte han på knappen & vi störtade tillsammans fritt fall ner mot marken. Efter en stund saktade farten ned & så fick vi sitta & gunga där en stund knappa tvåhundra meter ovanför marken! Haha. Swingen var mer som en sinnessjukt galen berg&dal bana, medan bungyhoppet var något som du kände att typ var en milstolpe i ditt liv, haha. Något du känner dig så otroligt stolt över!

 

Det är något så underbart fantastiskt med adrenalin. Kroppens egen drog. När kroppen är så full av adrenalin i ett ändå såpass tryggt scenario, så är det så extremt mycket känslor runtom i ens kropp. Skräck av den värsta grad till lycka utan dess like, allt på en & samma gång. När rushen väl lagt sig så är man alldeles uttömd på energi. Men så himla lycklig. 

 

Så, vad var värre? Bungy eller skydive? De går verkligen inte att jämföra. Frifallet är mer extremt med bungyn, eftersom det inte finns någon hård vind som bromsar in ditt fall, såsom det lite gör i skydive. & i bungyn är det du själv som hoppar, vilket gör att känslan av hur grym man är nästan är lite större. Men om det finns något jag skulle välja att göra varje dag så måste det ju vara skydive, mest för att det är mer av en upplevelse, en upplevelse som räcker betydligt längre (ca 6-8min, 70 sek frittfall, medan bungyn från 134m endast är ca 1min, med 8sek frittfall), & man måste ju älska det att vara så otroligt högt upp i luften & ha tid att se på fucking planetens horisont medan man faller fritt mot marken.