mimmiamanda.blogg.se

Det började alltså med en tre timmar lång bussresa till Hue. So far, so good. Så fort vi stiger av bussen börjar det dock spöregna. Vi sätter oss på ett café, & försöker luska ut vartåt vi skall gå. Till slut börjar vi gå, åt rätt håll faktiskt. En väldigt efterhängsen cykeltaxi var efter oss i säkert en kilometer, & till slut fick vi det nerprutat väldigt mycket så han fick ta oss omkring i Hue. Well, det här skulle ju då ha varit trevligt om det inte vore för att han tog oss till helt irrelevanta platser som vi inte ens hade tänkt besöka. Till slut droppade han av oss någonstans in the middle of nowhere & sa att här var åkturen slut. Jahapp. Vi satte oss återigen på ett café för att vänta ut nästa regnskur & för att få lite vägledning. Vi var tydligen närmare bron vi sökte än vi trodde, men vid det laget var vi så trötta på regnet & världen att vi sket i att besöka det vi egentligen ville besöka. Så vi betalade våra löjligt dyra drycker & började traska mot city.

Well. Till slut hittade vi äntligen en turistinfo som kunde berätta åt oss lite om tåg/bussar tillbaka till Da Nang. Enda alternativet var tåg. ''It's easy to find the railwaystation. You just walk along the river.'' Okej. Jag vet inte med er där hemma, men enligt mig skulle det någonstans kanske ha varit relevant att nämna att det är X ANTAL KM LÄNGS MED FLODEN.

Men hittade tågstationen, det gjorde vi. Svettiga, frustrerade & hungriga. Då får vi veta att det är fyra timmar tills nästa tåg. Även det skulle ha varit någolunda fine, om det inte skulle ha varit försenat två timmar. 21:30 steg vi ombord på tåget, om möjligt ännu mer frustrerade. Men det var först när vi insåg hurdant tåg vi kommit in på som vi la på vår ''vi-hatar-världen''-mode. Alltså... Gode Gud. Tåget skakade som för att hylla Mohombis Bumpy Ride, det förde så mycket oväsen att jag trodde trumhinnorna skulle spricka, det STANK PISS något så fruktansvärt, vi satt på träbänkar & människor (enbart vietnameser i hela vagnen) låg & sov på golven, bänkarna, everywhere. Tanten mitt emot oss tyckte också att det var hur okej som helst att ha fötterna mellan oss.

Men vi klarade de 3 timmarna. Nästa hinder; taxin till hotellet. Vi trodde vi var übersmarta som förhandlade till oss ett pris istället för att lyssna på deras ''vi har taxametrar''. Måste jag ens berätta att vi ljushuvuden förhandlade till oss nästan dubbla priset AV VAD DET STOD PÅ TAXAMETARN!? Ja. Ni får skratta. När vi äntligen kommit till hotellet, ser vi att hotellet är låst. Dörren öppnas dock slutligen, & jag kan springa efter pengar (Jossans kort fungerade inte, obviously). Då börjar kuskjäveln gnälla om att dollarn är värd mycket mindre i deras valuta än vad den egentligen är. Till slut nöjer han sig dock, skriker ''fuck you!!'' i mitt face & kör iväg. 

Okej. Nu kanske ni tror att det inte blir värre, men oh yes. När vi finally lägger oss i vår stora säng så slår det mig; våra pass är i receptionen! Även detta skulle inte ha varit ett problem om 1. vårt flyg till Laos inte skulle starta om 5h. 2. om det skulle ha funnits en receptionist, det enda som erbjöds var deras söta gamla farfar som sover i ett tält (typ) mitt i respan. 3. om denna farfadern skulle ha kunnat ett ord engelska. Vi testade med allt. Tala långsamt, kortfattat, gestikulera, google translate, you name it. Till slut ringde han & väckte upp någon, vi fick våra pass & på något sätt lyckades han checka ut oss. Tror dessutom att jag lyckades beställa en taxi till 03:30. Vackert så!

OCH NEJ, Hue var inte särskilt imponerande. Så NEJ, det var inte värt allt detta. Men ett äventyr var det ju allt.