There's no place like home
Incheckat bagage betyder väl att det är dags att få lite sprätt på bloggfanet igen. Sitter i skrivande stund på ett café på Heathrow flygplats, som förövrigt inte imponerat alls på mig. Restaurang utbudet är ju helt jäkla ruttet, & jag är inte tillräckligt rik för att börja tugga Gucci väskor. Dessutom är deras security system helt vrickat också, gick igenom hela köret till min terminal & gate, & det var på eget initiativ jag gick tillbaka för att kolla ifall jag måste göra något mer med min biljett, fastän jag redan har ett boarding pass. Well, visade sig att jag måste ha departure biljett från Bangkok (vilket jag misstänkte), för att få ytterligare ett boarding pass, så fick börja panikboka. De var ju ett jävla system, sånt ska man tydligen veta själv. Tur att man rest en eller två gånger förr. Iofs spelar det ingen roll vilken flygplats jag kommer till, hatar dem allihop ändå. Alla turistfanskap, ungar, köer & priser. DÖ.
Jag åker alltså till andra sidan jorden igen. Har två nätter bokat i Bangkok före jag åker vidare till Australien, eftersom jag inte är jättesugen på att sitta 35h med 5 mellanlandningar sammanlagt i sträck. Hinner handla lite nödvändigt stuff (typ kepan, hehe). På lördag åker mitt plan vid lunch till Perth!
Så fick man ta farväl igen. Enkelbiljett betyder ju på obestämd tid, & ibland kan det bara kännas så himla sugigt. Mamma, pappa, le dogs, Jossan & Bell kom med till flygplatsen & vinkade av mig. Blev ett jäkla gråt & kramkalas. Att det skulle bli lättare att lämna för varje gång är en myt, för det är det tamigfan inte. Tvärtom, jag har upplevt det bli så himla mycket jobbigare. Första gången vi åkte iväg med Jossan bölade man mest för att det var ett enda känslomässigt kaos i hela själen, men egentligen brydde man sig blanka fan i något där hemma, att man skulle vara borta 4 månader i ett paradis var en övervällande lycka utan gränser.
Men så inser man efter en tid då resandet blivit en del av ens liv att ribban för extas plötsligt är så otroligt mycket högre, att fjärilarna i magen inte längre finns där de en gång var & då dagen är här när flyget lyfter vill man inget annat än att klänga sig fast kring halsen på alla de man lämnar efter. & så går man genom säkerhetskontrollen, stannar upp på andra sidan & tänker''varför åker jag iväg när allt jag bryr mig, allt jag behöver i mitt liv & de finaste jag har, blir kvar här?''.
Men så torkar man tårarna, ruskar till själen, stoppar hjärtat på plats & går. Påminner sig själv om varför man snart stiger på ett flyg med destination så långt bort du slipper, för det är exakt det jag vill. Att resa är en del av mig, något jag brinner för. Påminner mig att jag aldrig känner mig lika levande som jag gör på resande fot, & hur mycket jag egentligen älskar det. & hur jag kommer ha the time of my life, igen. Men om mitt liv hemma skulle kunna vara aningen mera bittert skulle det göra situationen hemskt mycket lättare, när man inte kan vara på två ställen samtidigt. Så, kan ni vara lite sämre?
Så himla mycket kärlek till er där hemma. Ni är så obeskrivligt härliga, & jag har med er inom mig på mina resor dygnet runt. Time flies, & snart får jag krama & pussa på er alla igen.
skriven
Oj, oj, huh vad tufft det var att igen en gång se dig åka iväg lilla sparvungen min. Sa i bilen åt mamma o flickorna att nu blir det ett känslomässigt inlägg i bloggen. Om några minuter lyfter planet från London mot Kuala Lumpur och resan går vidare. Änglarna är med dig. Puss