mimmiamanda.blogg.se

& så var jag tillbaka på exakt samma stol, på samma hostel, som jag satt för ungefär fem månader sedan. Känns varken konstigt eller speciellt alls, minns att jag trodde det förr, t.ex när jag skulle åka tillbaka till Bali & dansa på samma klubbar som över ett år tidigare. Haha, men det är nog inte alls så coolt som jag hade tänkt. Däremot kan jag tycka det är lite fascinerande hur normalt det känns. En aning lustigt hur alla ställen man rest till plötsligt känns så hemma när man är tillbaka, en lång tid senare. Att komma till Perth, på andra sidan jorden, & hitta typ vart som helst. Gå till affären & veta exakt vart allt ligger. Jag har dessutom oftast ett extremt bra lokalsinne, vilket är till märkbar fördel när man reser. Men det är ganska kul när jag ska hitta till ett ställe jag gått en gång på, för flera månader sedan, & fötterna nästan rör sig som på automatik.

 

Hursom, igår skulle alltså en taxi plocka upp mig & föra mig till flygplatsen i Bangkok. Hade betalt & förbeställt dagen innan till klockan 9. Satt fortfarande 20 över nio i receptionen, & det var full storm ute, när killen bakom disken ringde chauffören. ''Sorry, he can't pick you up. The car is broken'' alltså, lägg av. Jag vet precis hur det fungerar, eftersom jag bodde på en gågata & det spöregnade, & jag var den enda från just det hostellet att plockas upp, så sket de helt enkelt i mig. Det är så det funkar i Asien. De gör lite hur de tycker, & struntar i att meddela. Jaja, tog mitt pick & pack & började traska till stora vägen där jag hoppade i en taxi. När jag kom till flygplatsen tänkte de inte släppa iväg mig ''för att jag inte hade ett visum till Australien''. Hörru tanten, nu tar du nog & checkar en gång till för det har jag visst det, sa jag då. Jaja, lite samtal hit & dit & så satt jag på flyget till Singapore & vidare därifrån till Perth. 

 

 

Kom fram till mitt hostel efter midnatt, som var extremt mörkt & dött. Senast jag var här var det 24/7 reception, & det skulle det väl vara nu men det var någon ny på jobb som inte kunde jämföras med Einstein iallafall. Efter en stund kom en kille & öppna, & så möts jag av två tjejer ''Moi, ootsä Suomalainen?'' ååh, låt mig va. Dom hade sett på datorn att någon med mitt namn var på väg & hade slått vad om att jag var finne. Ja, så bra gick det för mig att låtsas vara svensk till finnar & finsk till svenskar! På så sätt kör vi engelska hela vägen så är det frid & fröjd, dessutom har jag lagt ner med att försöka förklara till svenskar varför jag pratar svenska, de fattar ju ändå ingenting & jag får bara en plötslig vilja att slåss. Men nu har jag idag varit tvungen att förklara mina reseplaner på finska, & gud hjälpe mig vad dålig jag kan va ibland. Vill du snacka finska med mig får det vara bakom bardisken på Baywatch, för där går det automatiskt. Vill du snacka med mig som en normal människa så, njaae.. Låt hellre bli, helt enkelt, så är alla nöjda.