mimmiamanda.blogg.se

 

 

Mobbning är ett ämne som berör mig djupt in i själen. Inte för att jag själv varit ett offer, inte för att jag själv varit en mobbare. Det är bara det äckligaste, vidrigaste, jag vet. & jag vill så innerligt att det ska uppmärksammas. Så enkelt är det. & varför jag ser på problemet som så fruktansvärt frustrerande, är för att det så himla enkelt kunde fixas, iallafall delvis. Genom att sluta använda ett enda simpelt uttryck;

 

 

 

Okej. 

 

Barnen själva kan ursäktas med att de är barn, de förstår inte bättre. Men det är föräldrarnas skyldighet att få dem att förstå bättre. Föräldrar kan inte vifta bort sina ungars betéende med ursäkten ''de är bara barn''. Kastreras borde ni ha gjorts före ni fick möjligheten att föröka er. Försvinn från våran jord. Er dumhet äcklar mig. Det är klart att de inte förstår bättre, om varje gång ni får ett samtal från dagisfröken eller läraren i lågstadiet, angående hur elak er unge än en gång varit, & ni bara viftar bort det, skrattar & säger att ''barn är ju bara barn''. Nej, får ni höra att ert barn har betett sig illa upprepade gånger gentemot någon annan, då ska du tillsammans med ditt barn ställa er i skamvrån & skämmas ögonen ur er. Det är inte roligt. Det är inte något att skratta åt. Det är inte något att vifta bort. Det är inte något som ungen ''nog lär sig med tiden''. Det är något att ta tag i, NU, inte vänta ut det, inte sen, inte i framtiden. Inte bara för andra ungars skull. Skulle jag ha vuxit upp & insett med åldern att jag gjort någon annans liv till ett helvete, skulle jag vara extremt besviken på mina föräldrar om de inte uppfostrat mig bättre, med hårdhandskarna om så hade behövts. 

 

 

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag säger ifrån om jag hör någon uttrycka sig elakt gentemot någon annan. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag mer än gärna tar emot en blåtira, fula ord eller ett slag på käften om det så behövs för att stå upp för någon som blir påtrampad & sparkad på medan de redan ligger. För jag kan ta det. Att någon säger att jag är ful, fet, äcklig berör mig absolut ingenstans överhuvudtaget. Men det kan vara precis det där lilla, att du sa ifrån, som kan hindra personen i fråga att ramla över kanten, som gav personen i fråga det lilla hopp hen behöv för att inse att det kanske finns någon som bryr sig ändå. Att livet är värt att leva trots allt.

 

 

 

 

 

Människor tar livet av sig pga mobbning. De dör inte i en olycka, de dör inte i terroristdåd på en fotbollsarena & de dör inte ofrivilligt i sjukdomar eller dylikt. De dör inte heller en naturlig död, som en nittioåring tillfredsställd med sitt liv på ett ålderdomshem efter att de sett sina egna barnbarn ta sina första steg. Det är barn som väljer att avsluta sina liv, det är barn som inte vill leva tills de tagit studenten, & det är barn som anser att livet inte är värt att leva längre, förrän de ens nått tonåren. & dessa barn ska ni ha jävligt klart för er att inte är ''bara barn'' som du ansåg att ditt barn var när de präntade in i huvudet på den 16 årige pojken som valde att ta sitt liv, att hans liv inte var värt mer än smuts. De är för helvete inte ''bara barn''. De är någons son, någons dotter, någon som har föräldrar som älskar dem precis lika mycket som du älskar ditt barn. De är någons barnbarn, de tillhör en familj, de är barn som skulle haft hela livet framför sig. Men din unge var ju ''bara ett barn''. De är barn vars anhöriga på studentdimissionen gick med blommor till graven, medan ni skrattade & skålade med champagne.