mimmiamanda.blogg.se

 

Jag har ju gjort flera större resor, både med bästa vänner & ensam. Vad jag föredrar? Det är en jättesvår fråga, & finns nog inget konkret svar jag kan ge er. Båda alternativen är grymma! Men det är rätt så olika sätt att resa. Att jag hade min bästa vän med mig då jag skulle åka för första gången på en stor resa, för en längre tid, ser jag väldigt positivt på. Eller ja, jag reste ju faktiskt första gången ensam när jag var 16 år gammal, då åkte jag tre veckor till Malta. Det här var en språkkurs jag gjorde med EF, men det är skillnad på språkresa & språkkurs. När man åker på språkresa så åker man med en skräddarsydd grupp finnar, från att man stiger in på flygfältet i Vanda tills att man kommer hem. Man är under företagets ansvar. När man åker på språkkurs betalar man bara för att få delta i skolundervisningen, men man bokar själv flyg, boende, man är på eget ansvar & avgör själv hur mycket man vill vara i skolan. Man är alltså helt självständig. Det var spännande & häftigt att som 16åring få vandra runt på andra sidan Europa på helt eget ansvar, & det var alltså första gången jag reste utan mina föräldrar. 

 

Men min första backpacking resa gjorde jag med en av mina närmaste vänner, Josefine. Vi lämnade Finland 5.10.2013, & är ett datum jag aldrig glömmer. Det var en väldigt stor dag i mitt liv, att åka iväg för fyra månader som nyfylld 18åring var ju helt enormt! Mycket blandade känslor, allt från nervositet till lycka & glädje & rädsla, men mest av allt, fulla av förväntan. Att ha henne vid min sida hindrade känslor som hemlängtan att ta över många gånger, & jag vet att det har hjälpt mig på mina fortsatta resor på egen hand. 

 

Det absolut bästa & ovärderliga med att resa med sin bästa vän är utan tvekan alla minnen man skapar tillsammans. Inte bara det att man alltid kommer ha det här ''bandet'', att man liksom lär känna varandra på ett helt annat sätt & att ens vänskap sätts på prov (som vi förövrigt klarade galant, haha!), också det att man alltid kan se tillbaka tillsammans, skratta åt alla minnen & bara tala i timmar om det man varit med om. Det här tar mig också till det sämsta med att resa ensam; att vara helt ensam med sina minnen. 

 

 

Ibland kan det kännas otroligt ensamt, ledsamt & frustrerande att inte ha någon nära att dela sina minnen & erfarenheter med. Det är inte något jag märker av när jag reser, men när jag kommer hem känns det ibland inte tillräckligt att skriva över facebook med sina vänner i England, Tyskland, Italien eller Australien. Man försöker att inte tala för mycket om allt man varit med om under tiden man varit utomlands, för jag vet att det är jobbigt att lyssna på ibland, & jag vet också att ingen egentligen kan förstå. Ingen kan varken förstå, eller relatera till vad jag varit med om. För de har inte varit där. & man försöker febrilt greppa tag om alla minnen, skriva ner, i både dagbok & blogg, man försöker ta bilder av allt & man får ibland en känsla av panik, rädsla att man tappar kontakten. Herregud, det är så många platser man sett, så många saker man gjort, så många människor man mött. Man blir rädd för att glömma, att hårdskivan i huvudet blir för full & kraschar. Det är ju så otroligt mycket man var med om, så mycket att komma ihåg. Det här är orsak nummer ett till att jag skriver blogg. Inte för er, utan för mig själv. Min blogg är min dagbok, ett sätt för mig att komma ihåg, titta tillbaka & le. Min blogg, är min Josefine när jag reser ensam, haha! 

 

Det är det här man talar om när man säger att det känns som att man är lite borttappad när man kommer hem, man känner sig mer ensam & borttappad i sin hemstad än man någonsin gjort på resande fot. Det är en väldigt surrealistisk känsla, som är extremt svår att beskriva. På något sätt känns det som att halvåret du varit på resande fot plötsligt inte har hänt, för du har ingenting som påminner dig om det. Du har ingen du kan tala med, ingen att dela det med. Som att de gångna månaderna plötsligt är fullständigt historia, som bortblåsta, & det enda som finns kvar är bilder i ditt huvud. & det här är det absolut värsta med att resa. Ensamheten när man kommer hem. 

 

 

Något av det bästa med att resa ensam är hur självständig man blir, & hur man lär sig att ta hand om sig själv. Du kan släppa ned mig med fallskärm i mitten av en främmande stad i ett främmande land, utan telefon, plånbok eller pass. Istället för att få panik skulle jag högst antagligen inom närmaste halvtimme ha satt mig på en pub & börjat dricka öl med lokalarna, & lärt känna nya människor. Det finns ingenting som skrämmer mig inför morgondagen, jag behöver inte planera mitt liv, inte min morgondag & inte nästa vecka. Det löser sig. Jag löser det. & det känns så sjukt bra. Jag har anlänt till så otroligt många ställen utan varken boende, vänner eller någon som helst plan. Jag har på mindre än 24 timmar fixat åt mig vänner för livet, heltidsjobb & boende. 

 

 

 

Om det finns en sak jag skulle säga till 14 åriga Mimmi, är det att uppskatta det du har. Som fjortonåring var jag precis som vilken annan fjortonåring som helst - min största dröm var att flytta hemifrån, & helst så långt bort från min hemstad som möjligt. Nu, sex år senare, har jag varit längre bort från mina föräldrar än jag någonsin trott jag skulle vara, jag har sett otaliga städer, byar & länder, & vet du vad? Ekenäs är fanimej inte så jäkla skit som du ansåg det vara som en ung tonåring. Något jag värdesätter så otroligt mycket i dagens läge är det här med att komma från & bo i en liten stad. Att hälsa på alla du möter på gatorna, att veta exakt vad som finns bakom nästa gatuhörn, att få dansa på världens minsta dansgolv på den lokala krogen, & vart du en vänder dig krockar du in i någon av dina vänner. Du kan även bestämma dig för att somna på en parkbänk, högst antagligen vaknar du upp i din egen säng ändå! Fördelen med att bo i en liten stad, där du vuxit upp, är att du kommer alltid att ha människor som håller din rygg & tar hand om dig. 

 

 

 

 

 

Om du inte trivs med ditt jobb - SÄG UPP DIG. Hur kliché det än låter, så lever vi bara en gång. Du lever bara en gång! Livet är allt för jäkla kort för att sätta energi & tid på ett jobb som drar ur dig all livsenergi, livet är allt för kort för att vara i ett förhållande som ni bara bråkar. Livet är också för kort för att studera något du inte är intresserad av & livet är verkligen för kort för att ibland inte ta en ordentlig dagsfylla - bara för att du känner för det! 

 

Har du kompisar i din omgivning som får dig att må dåligt - säg upp kontraktet. Gör klart för dem att du inte vill ha dem i ditt liv. Jag kan lyckligt säga att jag enbart är omringad av människor jag tycker så sjukt mycket om, & som gör mig till ingenting annat än en bättre & gladare människa. Varför skulle jag inte det? Försök inte bygga upp trasiga relationer som inte har en framtid.

 

GÖR VAD SOM GÖR DIG LYCKLIG. Det är inte bara ett motto, det borde vara ett sätt för alla att leva! Ta tag i saker du alltid velat göra. Att skjuta fram saker är bara dumt! Att spara pengar till en lägenhet, istället för att spendera de pengarna på att göra något du alltid velat göra - det här är orsaken till varför jag spenderar alla mina pengar på att resa. Jag fyller hellre 40 år med ett 100 000 euros lån, & tusentals livserfarenheter & uppfyllda drömmar i bagaget, än att fylla 40 år & ha ett 80 000 euros lån, & inte gjort mycket mer än mellanmjölk. 

 

Jag säger inte att ni nu ska sprätta iväg alla era besparingar för brinn kära livet, men LEV kompisar, LEEEV! Om det för er är att köpa nyaste playstation & fifa, & sitta hemma & gejma hela mörka vintern. Må så vara! Om det för er är att köpa en ny bil, det är också helt okej! För mig är det att resa, & ja, det funkar grymt för mig också. Gör vad som gör just dig glad. Gör dig av med människor & saker som hindrar dig.

 

 

 

En vän till mig gav mig i somras nog den finaste komplimangen jag någonsin fått - ''Mimmi, något jag tycker är så grymt med dig, är hur otroligt lätt du smälter in i varje kompisgäng du möter''. Jag hade inte riktigt tänkt på det här tidigare, men visst stämmer det att jag har väldigt lätt för att få nya vänner! Om jag jämför med före jag började resa, man kunde bli nervös om man var bland med nya människor, svårare att vara utåtriktad & social. Visst har jag alltid varit social som person, men ribban för att gå fram till nya människor & för att känna mig bekväm i nya kretsar är som bortblåst.

 

Att tala med främlingar & skapa nya vänner & kontakter i dagens läge är ju vardagsmat för mig. Det är en del av resandet, & det är något man bär med sig hem vilket jag värdesätter högt! 

 

Det här är ju något många är rädda för, & något som hindrar många från att ge sig ut i världen. Ni ska INTE oroa er. Ni kommer aldrig vara ensamma, jag lovar er. Ett bra talesätt bland med resenärer är ''You might always be alone, but you are never lonely''. Lite knepigt att översätta, men på ett ungefär betyder det ju att även fast du alltid är självständig & ensam när du reser solo, så kommer du aldrig i praktiken att varken vara eller att känna dig ensam.