The world is like a book. Those who don't travel, read only one page.
Som när jag kom hem från Malta, hade angst-skypesamtal med min roomie & mina svenska vänner, planerade tre resor på en gång en vecka efter hemkomst för att hälsa på allt & alla, & fattade absolut inte vad mamma menade med att jag måste komma ner på jorden.
Eller när jag kom hem från Anguilla & hade den sämsta skolperioden i min skolhistoria för att jag låg uppe till fem på morgonen för att skypa med ''min framtida man'' (från ... Canada.), kollade på biljetter tillbaka till Caribien där han jobbade & ångestvrålade över min hjärtesorg.
För att inte tala om när jag & Märta kom hem från Magaluf & saknade alla jobbarna där nerifrån så mycket att vi tre dagar senare, mitt i vår hemkomstdepression, bokade en ny resa.
Ja well. Storyn finns det tillräckligt av. Tack (& förlåt) mamma & pappa för att ni ändå (ännu) älskar mig!
& nu om någonsin har jag märkt det. Vi träffar ett gäng på ett ställe, jag blir galet fäst vid folket & platsen. Sen drar vi vidare, jag deppar en aning över att vi aldrig antagligen träffar dem igen, & så är jag lite nere tills vi hittar vårt nya gäng & så kör hela faderittan om igen.
Det dummaste är att jag alltid av någon orsak, eller oftast, lyckas lära känna människor som endera säsongar eller jobbar permanent på platsen. Det gör ju att min ribba sänks ytterligare för att resa tillbaka.
Hittills på vår nuvarande resa är det tre ''gäng'' jag verkligen skulle vilja träffa igen.
Gänget på Castaway Island. Såå härliga typer! Tiny (ironiskt smeknamn), vars axlar jag sitter på, var liksom ''bossen'' på ön. Killen lite till vänster i blått, Tyson, var den nya ledare. Sjukt skön typ! Har haft kontakt med honom nu efteråt, då han gett oss massa tips om vart vi borde åka/vilka hostels vi skall bo på osv.
De här killarna! Will & Ryan, som vi träffade i Hoi An, Mark (HELT galen) & Mo som vi redan träffade på Castaway. Även Steven & Joe, som kanske är de två skönaste killarna jag träffat i mitt liv, från Castaway & Hoi An, skulle vara skitkul att träffa igen!
& så bartendrarna + promo killarna från Vang Vieng.
Så mycket härligt folk man träffar. Konstaterade med Jossan att seriöst så vidgar man sina vyer, kliche-aktigt sagt, så otroligt mycket genom att resa så här mycket. Man slipar sakta men säkert av sig all trångsynhet. Vid denna resas slut kommer vi att ha sett säkert alla personligheter & karaktärsdrag som möjligtvis finns i människans natur. Visst finns det olika sorts människor i Finland. Men hos både hippien & kostymnissen finns det alltid en sorts likadan finskhet över som man inte slipper undan!
Man inser att alla är olika på sitt sätt, det finns ingen som är rätt & ingen som är fel. Inser värdet i det man har. & framförallt, det jag tänkt mycket på, inser man hur lyckligt lottad man är som är född i ett välutvecklat, jämlikt välfärdssamhälle. & varför jag markerar ''lottad'' är för att varenda individ på denna planet, inkluderat de som inte ens har ett tak över huvudet, hade samma chans att födas i Finland.
Men det gjorde vi.
skriven
Pappa visste att detta inlägg (med denna andemening)skulle dyka upp förr eller senare, härligt att den kom redan nu. Det innebär, kära Mimmi, att du med stor ödmjukhet faktiskt "ser" den värld vi lever i.
Att man sedan blir fäst, och får längtan och ledsamt och allt vad det innebär är bara ett bevis på hurudan människa du är, du lever till 110 % och ger och tar och då ska det kännas precis sådär, annars vore allt meningslöst.
Tror att de flesta känner en liknande form av "morkkis" när man kommer hem från en resa men så ska det bara vara. Ni, dagens ungdom, har en helt anna chans att uppleva världen (nu tänker du att nu börjar han igen) än vi föräldrar/äldre generationen nånsin har haft, flygande och resande överlag har blivit ekonomisk överkomligt på ett helt annat sätt än för typ 40-50 år sedan, ja vi behöver inte ens gå tillbaks så långt.
Pappas stora grej var ett en månads CISV läger sommaren 1965 och huh, huh vad jag grät och våndades när hemfärden nalkades, men jag har aldrig glömt det så minnena lever kvar, härligt.
Har nog sett allt detta hos dig, när du kommit hem, och det har samtidigt väkt de där motsvarande minnen pappa haft. Så när vi äldre säger att "vi förstår nog" så kan det översättas att vi verkligen nog förstår det, fast du, just då, tycker att vi inte fattar ett jäkla piiiiip. Så tyckte nog pappa om fammo o faffa med.
Hoppsan vad denna kommentar blev djuprotande, men thats life sometimes.
Puss från pappsen som "ändå (ännu)" älskar dig.